Sankta Lucia
Måndag 13 December
Efter jag lämnat av barnen i skolan tog jag the El till the Daley Plaza som ligger downtown. Efter att ha gått totalt vilse 15 ggr hittade jag de andra Lucia-kandidaterna. Ledaren kom försent så vi hann aldrig öva innan. Ingen hade någon som helst aning om vart de skulle va, vilken ordning sångerna skulle sjungas etc . . .detta luktar succé!
Själva uppträdandet gick rätt så okej förutom några smärre detaljer; Ledaren gick runt uppe på scenen precis framför oss under hela tiden, barnkören som stod precis framför var längre än oss och stjärngossen höll på att peta ut ögonen på mig och Jennifer. Jag var supernervös vid mitt solo och läste på min fusklapp som jag klistrat fast på tummarna, syntes knappt ; )
Lucian blev dragen och skulle de sätta på henne kronan. En fuktig duk och en bit folie lades på hennes huvud på sniskan och eftersom hon var jättemycket längre än personen som skulle sätta på den, som för den delen inte hade en endaste aning om vad de sysslade med, skapade detta ännu mer problem. Höjdpunkten var dock när ljusen skulle tändas; av en väldigt mycket äldre och skakig herre med en liten tändare som inte fungerade. Lucian försökte böja på knäna för att bli kortare. Vi och hela publiken tittade förskräckt på och bara väntade på att det skulle säga FOFF och sen var håret borta. Som tur var hände inte detta och efter fem minuter var alla ljusen tända. JISSES!!!
En stor eloge dock till stjärngossen som sjöng Staffan var en Stalledräng solo och kunde egentligen inte ett ord svenska. Tyvärr var jag inte medveten om att detta skulle ske så höll på att dö av skratt när han med sin amerikanska dialekt och pipiga röst satte igång. Jag bet mig i läppen, slutade andas och tänkte sorgliga tankar under hela sången.
Tyvärr glömde ledaren bort att vi inte sjungt alla sånger utan sa till pianisten att spela Natten Går Tunga Fjät igen så det var bara att traska ut.
Nästa uppträdande då vi var på Svensk Amerikanska muséet och Lucy kom med barnen för att titta, glömde hon bort mitt solo, skyfllade runt barnkören fram och tillbaka på scen, och plötsligt ställer sig och sjunger Vem Kan Segla Förutan Vind solo. Detta är det mest orginella och oorganiserade Luciatåg jag någonsin vart med om.
Det sista uppträdandet som var i Ebenezer Lutheran Church gick faktist oerhört bra. Ingen ledare som sprang framför oss, inga andra människor som stod framför oss, inga bortglömda sånger, och mitt solo gick jättebra! Det var lungt, fridfullt och vackert precis som ett Luciatåg ska vara. Tredje gången gillt eller hur!
Efter jag lämnat av barnen i skolan tog jag the El till the Daley Plaza som ligger downtown. Efter att ha gått totalt vilse 15 ggr hittade jag de andra Lucia-kandidaterna. Ledaren kom försent så vi hann aldrig öva innan. Ingen hade någon som helst aning om vart de skulle va, vilken ordning sångerna skulle sjungas etc . . .detta luktar succé!
Själva uppträdandet gick rätt så okej förutom några smärre detaljer; Ledaren gick runt uppe på scenen precis framför oss under hela tiden, barnkören som stod precis framför var längre än oss och stjärngossen höll på att peta ut ögonen på mig och Jennifer. Jag var supernervös vid mitt solo och läste på min fusklapp som jag klistrat fast på tummarna, syntes knappt ; )
Lucian blev dragen och skulle de sätta på henne kronan. En fuktig duk och en bit folie lades på hennes huvud på sniskan och eftersom hon var jättemycket längre än personen som skulle sätta på den, som för den delen inte hade en endaste aning om vad de sysslade med, skapade detta ännu mer problem. Höjdpunkten var dock när ljusen skulle tändas; av en väldigt mycket äldre och skakig herre med en liten tändare som inte fungerade. Lucian försökte böja på knäna för att bli kortare. Vi och hela publiken tittade förskräckt på och bara väntade på att det skulle säga FOFF och sen var håret borta. Som tur var hände inte detta och efter fem minuter var alla ljusen tända. JISSES!!!
En stor eloge dock till stjärngossen som sjöng Staffan var en Stalledräng solo och kunde egentligen inte ett ord svenska. Tyvärr var jag inte medveten om att detta skulle ske så höll på att dö av skratt när han med sin amerikanska dialekt och pipiga röst satte igång. Jag bet mig i läppen, slutade andas och tänkte sorgliga tankar under hela sången.
Tyvärr glömde ledaren bort att vi inte sjungt alla sånger utan sa till pianisten att spela Natten Går Tunga Fjät igen så det var bara att traska ut.
Nästa uppträdande då vi var på Svensk Amerikanska muséet och Lucy kom med barnen för att titta, glömde hon bort mitt solo, skyfllade runt barnkören fram och tillbaka på scen, och plötsligt ställer sig och sjunger Vem Kan Segla Förutan Vind solo. Detta är det mest orginella och oorganiserade Luciatåg jag någonsin vart med om.
Det sista uppträdandet som var i Ebenezer Lutheran Church gick faktist oerhört bra. Ingen ledare som sprang framför oss, inga andra människor som stod framför oss, inga bortglömda sånger, och mitt solo gick jättebra! Det var lungt, fridfullt och vackert precis som ett Luciatåg ska vara. Tredje gången gillt eller hur!
Kommentarer
Trackback
